Mot Torpet

Zigge stoppades ovilligt ner i sin väska och vi satte in öronpopparna och beredde oss på tjut och gnäll. Efter 5 minuters gnällande, skällande, ylande, skrikande, ynkande och vrålande blev det tyst och vi kunde något skakiga ta av öronpropparna och styra E4:an söderut. Efter en knapp timme var det dags för första pausen och Zigge kastade sig ur sin väska, lyftes ur bilen och knallade glatt och nyfiket runt där vi stannat. Tydligt var att han inte blivit knäckt av bilåkandet och de kloka råd vi fått verkade stämma.

In med Zigge i väskan och på med öronpropparna, 3 minuter senare var det tyst igen och vi körde 45 minuter till innan han började gny lite, Vi stannade då han tystnat och han gjorde en rejäl pöl direkt – man kan ju förstå att han inte vill kissa i sin lilla väska. Kort paus, väska och öronproppar och efter två minuter var det lugnt igen.

Många korta körsträckor där Zigge kom mer och mer till ro och vi andra kunde lyssna på Håkan Nessers ”Människa utan hund” (rekommenderas) varvades med pauser med mat för oss och vatten eller välling för Zigge. Det gick allt bättre och snart var det tydligt att han motsatte sig att bli nertvingad i väskan mer än själva åkandet. Sista pausen vid gränsen till Skåne stoppade vi inte ens in öronpropparna.

Snart rullade vi genom Örkelljunga och såg midsommarfirande människor, men hittade ingen affär som så sent denna dag ville sälja sill och potatis till oss. Strax efter klockan nio rullade vi in på gårdsplanen och provet för Zigges bilåkande var avklarat med precis godkänt.

Zigge såg sig nyfiket omkring och roade sig i det höga gräset samt fick äntligen lite riktig mat igen. Efter snabb middag av källarens nödproviant var det läggdags med Zigge på golvet i sin korg bredvid Vickans säng. Zigge kom dock inte till ro med allt spännande att snoka upp och tugga på, först då vi byggt en liten hage runt honom kom alla till ro och sov gott till nästa morgon.